Någonstans kring slutet av Februari, kanske början av Mars, så bestämde jag mig för att kolla upp fotbolls EM. Hur det gick till vet jag inte riktigt heller, men en dag fick jag bara för mig det. (Det måste ha varit under den perioden då jag blev lite deppig och skoltrött.) Jag kollade upp datumen, såg att det hela inte kör igång förrän i juni. Great - dvs en evighet tills dess. Sedan var det en massa stå-hej om Melodifestivalen och vem som var bäst lämpad till att respresentera Sverige i Baku = that means Eurovision Song Contest. Mmm, det blev ju Loreen. Inte min favorit, fastän jag tycker annorlunda idag. Jag kollade upp datum och tydligen blir det om cirka två veckor - dvs. att på just den tiden ansågs det vara "en evighet" igen. Ja, sen dök VM i ishockey upp. Den 4:e maj. TV4. BOOM! Sverige vs. Norge. 3-1. Och då dök den där gnistan av "national pride" upp ur ingenstans - komiskt, då jag aldrig har känt mig svensk - men nu jävlar kom det. Äntligen! Att känna sig som "international waters" är fan inte kul. Att känna en längtan efter Finland men veta att man aldrig kommer att kunna känna sig finsk eller vara finsk, att dessutom i vissa få ögonblick i sitt liv känna sig som en filippinsk när man är på andra sidan jordklotet men aldrig kunna vara det - det suger så jädrans hårt och man skulle lika gärna kunna kalla sig Bourne Identity, eller något i den stilen. So finally, där kom den svenska andan i mig och jag blev besatt av ishockey. Jag följer VM:et väldigt troget: kollar på de matcher jag kan, skriker som en babian mot teven, diskuterar matcherna gladligen med kurs kamrater som hellre bryr sig om fotboll eller litteraturvetenskap, uppdaterar mig om ALLT i alla tidningar/hemsidor/TV-kanaler - you name it! Vill ni veta hur det hela har gått till en överdrift? När jag vaknar av väckarklockan, stänger av den, öppnar IIHF:s officiella hemsida för att kolla uppdateringarna på Power Ranking för att se om Sverige har flyttat sig upp eller ner, ser resultatet (eller inte hittar någon uppdatering), sätter väckarklockan på snooze, somnar om och skiter i allt annat som är viktigare, som t.ex. plugget och alla tentor. Bra Bianca, mycket bra.... Fan vad jag har förändrats!
Verbalt har jag nog också förändrats. Igår när det var Sverige - Ryssland (en väldig smärtsam match) flög så många svärord på en massa olika språk (eller okej, tre språk!) ur min mun. Min mamma var på väg att få ett utbrott så som jag lät. Jag kan ju förstå henne med, så jag ska inte lägga till något där. Däremot vill jag bara säga hur Ryssland har sjunkit ännu längre ner på min lista. Deras politik är ju ett skämt, men att de ska spela så fruktansvärt fult, trotts att de har sjukt duktiga spelare, är bara alldeles för lågt. Yemelin borde ha åkt ut på en gång innan Franzén fick mer oförtjänade smällar och fysiska skador från motståndarlaget (mannen fick bl.a. ta emot både en spearing och en crosschecking). Oacceptabelt Ryssland! Däremot är jag glad att Malkin (Rysslands "secret weapon") inte sjönk lika lågt som sina lagkamrater utan höll sig till sina strålande skott. Visst är det riktigt surt att vi förlorade 7-3 och att matchen spirade ur som den gjorde, men jag tror att problemet ligger egentligen inte i att Ryssland vann och vi förlora, utan att de spelade fult och "under bordet". Jag ska inte ens börja diskutera domarna - det kommer sluta med en "rage attack". Sen kan man nog inte skylla allt på Ryssland. Sverige började starkt och dominant, men givetvis tappar vi energin och så snabbt motståndarlaget tar ledningen (och det här har jag faktiskt lagt märke till även om de inte tar ledningen) får Tre Kronor någon sorts hysteri! Mot slutet blev det många skott, som jag personligen tyckte var onödiga bara för att man visste att de inte skulle tjäna till något och att målvakten skulle stoppa den, och mycket ofokuserat spel. Vi såg ut som katter ute på djupt vatten - inte okej. Vi kunde ha varit bättre men när det gäller Ryssland så är det som vi önskar hade varit bättre ibland det bästa vi har. Synd var det mest om Franzén, men glad var jag när han gav igen - jag menar, måste vi alltid vara så försiktiga och lagom? Vid slutet av dagen är det ju ändå hockey. Pucklar de på oss, borde vi ge tillbaks lika hårt.
En annan spelare jag tyckte synd om var Viktor Fasth. Sju insläppta mål måste vara svårt att ta in och idag gav han igen (även om det var Italien) genom att inte släppa in några alls. Däremot är det som sagt Italien de mötte idag - ingen kommentar. Dock var Sverige lite sega i början och lite borta verkade det som, men segern var naturligtvis vår och till kvartsfinal kommer vi, förhoppningsvis även lite längre (vad sägs som final?). Men att ta ut segern i förskott är alltid dumt. Något jag tycker att Niklas Wikegård inte håller med om. Idag när han kommentera sa han med all säkerhet att vi skulle slå Tjeckien, ta oss till semifinal och dessutom final. Och sen tyckte jag faktiskt att det lät som om han sa att vi skulle vinna hela rubbet. Inte för att vi inte vill, för det vill vi ju, men att kaxa så pass mycket i för väg är inte alltid så smart. För när man får äta upp sina ord, är inte det det trevligaste.
Men för att avsluta det hela på en positiv ton: HEJJA TRE KRONOR!!! VI KOMMER ATT KLARA DET OCH KOMMA TILLBAKS STARKA OCH FOKUSERADE!
Bild från DN 30:e mars 2011.
Nu blir det bums in i sängen. Sömnlös tjej här...
